Varje idrottare utgår från sina lokala förutsättningar. En idrottares vardag består av många viktiga delar som möjliggör en balans mellan idrott, återhämtning och övriga delar av livet. För mig har det viktigaste varit en uppmuntrande miljö som stöttat både de dagliga grundläggande aktiviteterna och de stora drömmarna.

Vår älskade hobby var något som hela familjen delade

Jag började åka skridskor när jag var knappt fyra år gammal i Espoon Jäätaiturit – samma förening där jag gick hela vägen från skridskoskoleelev till medaljör i stora tävlingar. Min tränare Virpi tränade mig redan när jag var liten och följde mig hela vägen till toppen. Hon var ambitiös i sitt yrke och utvecklade föreningen med sin passion. Jag kunde växa i en högkvalitativ träning och en förening i utveckling.

Dalsvik ishall var en helt vanlig ishall som erbjöd fungerande och tillräckliga förutsättningar för skridskoträning och kompletterande träning. Det bästa med träningsförhållandena var att de låg nära till hands.

Jag gick också i grundskolan i närheten, i vanliga grundskolor i Esbo. De korta avstånden gjorde det möjligt att ha en smidig vardag och ta sig fram till fots eller på cykel. Efter träningarna fortsatte jag att snurra piruetter även hemma, helt och hållet för nöjes skull.

Under lång tid var skridskoåkning för mig bara ett kära fritidsintresse, där det bästa var kompisarna och gemenskapen. Min syster och min bror tränade i samma ishall, och mina föräldrar var aktivt engagerade som frivilliga. Idrotten var något som hela familjen delade.

En stark hemmabana 

Min identitet som idrottare stärktes efter grundskolan, när jag tränade på Mäkelänrinne idrottsgymnasium tillsammans med andra målmedvetna idrottare. Möjligheterna i Märsky i kombination med träningen i min hemförening i Esbo påskyndade min utveckling. Det som fungerade för mig var att jag kunde fokusera på kvalitativ grundträning i en bekant miljö. Under mitt sista år på gymnasiet vann jag min första medalj i ett stort mästerskap, ett brons i EM.

En harmonisk vardag samt stöd och förståelse från familjen och skolan gav mig en trygg bas där jag kunde växa – både inom idrotten och i livet i övrigt. Särskilt för en ung idrottare ligger nyckeln till utveckling i grundträningen, som ska vara daglig, noggrant planerad och konsekvent. 

Från och med att jag var 14 år åkte jag varje sommar på träningsläger utomlands för att få tillgång till toppträning och ett träningslag i världsklass. Hemmet var viktigt som bas – men det var lika viktigt att veta hur de internationella toppidrottarna tränade. Även min tränare vidareutbildade sig kontinuerligt.

Man måste våga lita på sina val 

Idrotten har gett mig nästan allt, men framför allt en gemenskap. Inom skridskoåkning i Finland råder en nära och hjärtlig gemenskap. Mina skridskokompisar från barndomen blev vänner för livet, och idag är vi varandras brudtärnor och våra barns gudföräldrar.

Som idrottare har jag varit tvungen att lära mig att prioritera kvalitet istället för att försöka satsa på allt. Inom elitidrotten finns risken att man hamnar i ett prestationsinriktat och perfektionistiskt sätt att tänka om sig själv. Det är omöjligt att vara både en elever med toppbetyg och en elitidrottare. Det handlar inte om att göra kompromisser, utan om val som man måste våga lita på. 

Det är inte alltid lätt, särskilt inte när man är ung. I det finska samhället tänker vi ofta att en tydlig studieväg är säkrare och enklare än idrotten. Men om idrotten är din dröm, måste du modigt fatta beslut för att nå dit. 

Det är nödvändigt att en idrottare som siktar mot toppen kan studera på ett flexibelt sätt, så att träningen och återhämtningen i vardagen prioriteras. Jag fick själv studera med stöd från idrottsakademin vid Märsky och senare vid Aalto-universitetets handelshögskola. Annars hade jag inte kunnat genomföra mina studier parallellt med idrotten. 

Vad kan jag ge tillbaka som idrottare?

Jag minns hur inspirerande det var som liten att träna i samma ishall som landslagsåkarna i min egen förening. De var mina största förebilder redan innan jag började följa stora tävlingar på tv. Senare vändes rollerna, och det blev viktigt för mig att fungera som förebild för unga åkare. 

Det gjorde mig verkligen glad när eleverna från skridskoskolan kom ut på isen efter vår egen träning. Det var fantastiskt att se hur mycket inspiration barnen fick av att få träffa lokala toppidrottare i sin vardag. Vilket vackert sätt att väcka en gnista och bygga broar mellan generationerna. 

Jag känner att jag idag kan ge tillbaka till idrotten på olika sätt och i olika roller. Skridskoåkning har gett mitt liv mening, och jag vill fortsätta att vara delaktig i det jag älskar. På universitetet upptäckte jag att jag trivs med att vara delaktig i olika projekt där jag kan utnyttja de styrkor jag utvecklat genom idrotten. 

Idrottare måste ha möjlighet till en normal vardag

Framför allt är det viktigt att idrottare inom individuella sporter har en smidig vardag och möjlighet att fokusera på högkvalitativ träning och återhämtning – detta är centrala frågor som jag även vill verka för i Olympiska Kommitténs styrelse.

Särskilt unga idrottare behöver både ekonomiskt stöd och mentorsstöd. Det är viktigt att skapa en miljö där idrottaren kan blomstra. I en sådan miljö har hen sina egna förtrogna personer och möjlighet till en fungerande, smidig och personlig vardag.

En idrottares stödnätverk består av en bred skara personer och aktörer som, var och en på sitt sätt, kan hjälpa idrottaren att nå framgång och känna tillit till sin egen väg. Och på så sätt skapa framgångssagor inom idrotten även i framtiden. 

Idrotts- och sportgemenskapens valkampanj ”Kohti kunnon aikoja” lyfter fram vikten av rörelse, motion och idrott inför kommunal- och regionvalen i april. Målet är att uppmuntra beslutsfattare att utnyttja de positiva effekterna som källor till funktionsförmåga, gemenskap och livskraft. Läs mer på www.liikuntavaalit.fi 

#MotEnBättreFramtid #Motionkandidat