En vuxen blickar framåt, medan barnets värld finns här och nu
Situationen inom barnidrotten är ett hett diskussionsämne, och det med rätta. Föräldrar, tränare, idrottsförbund och beslutsfattare letar efter sätt att få barnen att röra sig mer och hålla fast vid sina idrottsaktiviteter längre. Dessutom arbetar 40 idrottsförbund just nu tillsammans för att hitta lösningar på bland annat frågor som rör träningsmängd, mångfald, tävlingssystem och kostnader.
Samarbete är nödvändigt – en så stor fråga kan inte lösas på egen hand. Men det räcker inte med att bara utveckla strukturerna om vi inte ändrar vårt sätt att tänka.
Hur bra lyssnar vi på våra barn?
Den centrala frågan är enkel: hur väl lyssnar vi på våra barn? Enligt min egen erfarenhet bygger verksamheten alltför ofta på vuxnas antaganden. Det är inte barnets uppgift att bestämma allt, men den som frågar går inte vilse. Som tränare känner jag igen detta hos mig själv – jag tror att jag vet vilka övningar som inspirerar och vad som är ”nyttigt” för barnen. I verkligheten är det bara barnen själva som vet vad som får dem att komma tillbaka till träningen gång på gång. Om barnet dessutom kommer till sin tränare med glittrande ögon för att berätta vad det har tränat eller till och med lärt sig på sin fritid, har vi uppnått något värdefullt. Barnets bästa är inte bara vackra ord, utan handlingar i vardagen: att möta, att fråga och att lyssna på riktigt.
Det som betyder mest för barnen är just detta ögonblick
Vi vuxna lever ofta i framtiden – vi sätter upp mål flera år framåt i tiden och stakar ut vägen till toppen. För barn är det dock just nu som är det viktigaste. Barndomen är inte en etapp på vägen mot något annat, utan en mycket betydelsefull period. Hur träningen känns idag avgör mer än någon långsiktig plan. Om vardagen inte är meningsfull röstar barnen med fötterna.
Idrotten har också en viktig pedagogisk roll. Därför är det dags att ta en titt i spegeln: vad är det egentligen vi vuxna, föräldrar och tränare, som förstärker? Alltför ofta berömmer vi resultatet – mål och segrar – trots att vi borde lägga tonvikten på att försöka, utvecklas och visa uthållighet. Ett barn kan lika gärna förtjäna feedback även när matchen förloras.
Tävling och tävlingsanda är en del av barnets liv och idrotten i stort, men det måste utgå från barnen själva, inte från systemet eller press från vuxna. Låt oss ge näring åt drömmarna och uppmuntra barnen att sträva efter dem. När vi verkligen sätter barnen i centrum ökar vi inte bara trivseln – vi bygger en hållbar idrottskultur där barnen utvecklas och stannar kvar längre. Denna förändring kommer inte från strategier, utan från handlingar. Och det kräver att vi alla samarbetar.