Idrottens framtid bygger vi tillsammans
Jag vill tro att vi har möjlighet att bygga upp ett idrottssystem där barnet inte behöver välja en enda idrottsgren för tidigt, där det verkligen är möjligt att utöva flera olika idrotter och där föreningarna stöder varandras verksamhet. Detta kräver både nya verksamhetsmodeller och mod att förändra invanda attityder.
Vi bör se varje barn och ung som en gemensam resurs, vars väg inom motion och idrott vi bygger tillsammans. När vi lyckas med detta gör vi det inte bara möjligt att utöva flera olika hobbyer, utan skapar också bättre förutsättningar för att barn och ungdomar ska fortsätta med motion och idrott under hela livet.
I diskussionerna om barns och ungas hobbyer talas det mycket om kostnaderna för hobbyer, om det finns tillräckligt med platser för idrott och motion och att barn motionerar allt mindre. Det talas dock alltför lite om hur strukturerna för hobbyverksamheten bör förnyas, så att så många barn som möjligt kan hitta ett meningsfullt sätt att motionera och fortsätta delta i föreningsverksamheten så länge som möjligt.
För närvarande utgör befolkningsutvecklingen, de krympande åldersgrupperna och kostnaderna för hobbyer en utmaning framför allt för idrottsföreningarna i mindre orter. Om vi bemöter dessa utmaningar genom att konkurrera allt hårdare om samma barn, riskerar vi att alla förlorar. I stället bör vi se samarbetet mellan olika idrottsgrenar och föreningar som en resurs som hjälper oss att säkra möjligheterna till hobbyer även i framtiden. I slutändan är den viktigaste frågan inte vilken förening eller vilken idrottsgren barnet tillhör, utan om hen fortfarande rör på sig och har en hobby.
Att utöva flera idrottsgrenar gynnar både barnet och föreningen
Att utöva flera olika idrottsgrenar möjliggör en mångsidig motorisk utveckling och kan minska den belastning och skaderisk som ensidig träning medför. De färdigheter och fysiska förutsättningar som barnet utvecklar genom olika idrottsgrenar stöder barnets utveckling även när barnet blir äldre, oavsett vilken idrottsgren barnet slutligen väljer.
Att utöva flera olika idrotter ger barnet också möjlighet att möta olika människor, situationer och krav. I en idrott kan man lyckas, medan man i en annan kan uppleva besvikelser. Genom dessa erfarenheter kan barnet lära sig att hantera olika känslor och bygga upp sin självbild på ett bredare sätt än vad som är möjligt genom en enda fritidsaktivitet. Att utöva flera idrottsgrenar ger också möjlighet att utvecklas i sin egen takt, eftersom inte alla hittar sina egna styrkor eller sin favoritidrott i samma ålder.
För att göra det möjligt att utöva flera idrottsgrenar krävs samarbete mellan föreningarna. För närvarande kan ett barn tvingas välja mellan olika idrottsgrenar redan i ett tidigt skede, eftersom träningstiderna krockar eller föreningarnas verksamhetsmodeller inte möjliggör utövande av flera grenar. Vi bör kunna utforma verksamhetsmodeller där olika idrottsgrenar stöder varandra och där barnet har möjlighet att utöva flera grenar så länge som möjligt.
Samarbete kan till och med vara en förutsättning för överlevnad på orter där årskullarna krymper. En annan idrottsgren och en annan förening kan vara viktiga samarbetspartner med vilka man kan skapa mer mångsidiga vägar inom idrotten för barnen. När barnen stannar kvar inom idrotten och föreningsverksamheten längre, gynnas i slutändan alla idrottsgrenar och föreningar av detta.
Vi behöver nya typer av strukturer och verksamhetsmodeller
Om vi verkligen vill göra det möjligt att utöva flera idrottsgrenar och öka samarbetet mellan föreningarna behöver vi också nya strukturer i det finländska idrottssystemet. Parallellt med de nuvarande verksamhetsmodellerna måste vi utveckla ett system som uppmuntrar och möjliggör samarbete mellan föreningar, idrottsgrenar, grenförbund och andra aktörer.
Även skolornas roll skulle kunna tas till vara bättre än idag. Skolan når ut till nästan alla barn och erbjuder därför en naturlig miljö för att presentera och prova på olika idrottsgrenar. Genom samarbete mellan idrottsföreningar och skolor skulle vi kunna sänka tröskeln för att börja idrotta och ge barnen möjlighet att bekanta sig med olika idrottsgrenar utan stora åtaganden eller kostnader.
Förutom att förnya strukturerna behöver vi framför allt en attitydförändring. Föreningarna och idrottsgrenarna bör kunna se samarbetet som en möjlighet och inte som ett hot mot sin egen verksamhet. Detta förutsätter att vi vågar betrakta barns och ungas idrott som en helhet, i stället för att utgå från en enskild idrottsgrens eller organisations perspektiv. Den första frågan bör vara: vad är det bästa sättet för ett barn att växa upp med en aktiv livsstil? När detta mål är gemensamt blir möjligheterna till samarbete också betydligt större.
Sara Säkkinen
ordförande för Finlands Olympiska Kommittés ungdomsutskott