Inom elitidrotten söker man konkurrensfördelar genom träning, teknologi, kost, förhållanden och data. Kvaliteten på dessa faktorer måste vara oklanderlig. Ändå är det en avgörande konkurrensfördel som lätt hamnar i skymundan: det som människor får fram hos varandra.  

En grupp toppkompetenta personer är inte automatiskt ett topplag. Ett sådant uppstår först när människor delar med sig av sin kunskap, utmanar varandra på ett konstruktivt sätt, vågar ta upp även svåra frågor och hjälper varandra att lyckas. 

Därför bör varje lagmedlem ställa sig följande fråga: 

Vad kan jag bidra med till det här laget? 

Svaret ligger inte enbart i hur duktiga idrottare, tränare eller experter vi är. Det ligger i vilken sorts energi vi skapar omkring oss. Bidrar vi med lösningar eller problem? Lyssnar vi verkligen på varandra? Delar vi med oss av vår kunskap så att hela gemenskapen utvecklas? Vill vi andra väl? Strävar vi tillsammans efter framgång? 

Den viktigaste resursen är människan 

Inom elitidrotten talas det ofta om resurser. Vi tänker lätt på pengar, förhållanden eller utrustning. I själva verket är människan den viktigaste resursen. Var och en bidrar med sin egen kompetens, sina erfarenheter, sina perspektiv och sin inställning. När dessa möts i en äkta dialog uppstår något som ingen skulle kunna åstadkomma på egen hand. Då är ett plus ett mer än två. 

Just därför är beroendet av andra ingen svaghet. Det är en styrka inom elitidrotten. 

De bästa frågorna öppnar upp för nya perspektiv 

En vinnande kultur byggs inte genom att alla är överens. Tvärtom! Vi behöver konstruktiv ifrågasättning, nyfikenhet och ständig reflektion. De bästa frågorna ger inte alltid svar; de öppnar upp för nya perspektiv. De utmanar oss att tänka på ett nytt sätt, hjälper oss att lära oss och ger upphov till utvecklingsidéer. 

Jag har haft förmånen att få vara med i sammanhang där de allra mest givande diskussionerna inte har uppstått under träningen, utan efteråt. När någon vågar ställa en fråga, en annan delar med sig av sina erfarenheter och en tredje ser saken ur ett nytt perspektiv, lär sig hela laget. Beredskap att lära sig innebär också beredskap att förändras. Vi behöver ärlighet inom finländsk idrott. 

Tänkande, beslutsfattande och samarbete bör inte bara betraktas som biprodukter av träningen. De måste tränas lika medvetet som fysiska egenskaper och andra färdigheter.  

Idrotten är full av känslor. Entusiasm, osäkerhet, besvikelse, framgångar, rädsla och mod. Känslor är inte motsatsen till prestation, utan en del av prestationen. Därför är det inte bara ett mjukt tillägg till elitidrotten att ta hänsyn till känslotillståndet, utan en av de centrala byggstenarna i prestationsförmågan. När träningen skapar energi, meningsfullhet och glädje i lärandet påverkar det även prestationsförmågan. 

Kulturen växer fram ur vardagens möten 

Respekt, förtroende och öppenhet uppstår inte genom högtidliga tal. De uppstår genom äkta närvaro – genom att människor upplever att de blir sedda och hörda. Dialog innebär inte att alla ska tänka på samma sätt. Det innebär att det finns utrymme för olika åsikter och att alla kan delta i det gemensamma lärandet. 

Psykologisk trygghet innebär inte att man ständigt befinner sig i sin komfortzon, att man accepterar misstag utan att ta ansvar eller att man inte kan ställa höga krav på andra. Inom elitidrotten måste kraven vara höga, men det är sättet vi ställer kraven på som är avgörande. När höga krav kombineras med uppskattning, förtroende och omtanke skapas en miljö där människor vågar sträva efter att nå sin fulla potential, ta risker och lära sig även av sina misslyckanden. Höga krav och människocentrerat ledarskap är inte motsatser, utan i bästa fall förutsättningar för varandra. 

Tränaren visar vägen 

Tränaren har ett särskilt ansvar när det gäller att bygga upp en kultur. Tränarens ord, val och reaktioner väger särskilt tungt. En kultur uppstår inte genom strategier, festtal eller PowerPoint-presentationer. Den växer fram ur vad tränaren gör varje dag och hur tränaren agerar i varje möte. Det handlar om attityd och tankesätt, inte om påklistrade handlingsmönster.  

En tränare skapar en vinnande kultur genom att sätta upp tydliga och höga krav, ställa frågor och lyssna, ge konstruktiv feedback samt ingripa vid olämpligt beteende. En stark tränare vågar också säga: ”Jag vet inte. Låt oss fundera tillsammans eller be om hjälp.” 

Ansvaret för kulturen ligger dock inte enbart hos tränaren. Även idrottaren, experten och alla andra i laget påverkar om de andra vågar prata, ställa frågor och försöka. Varje möte antingen stärker eller försvagar lagets förmåga att lyckas tillsammans. 

Vår kanske viktigaste uppgift är dock att se till att glädjen inte försvinner ur idrotten. Entusiasmen är en fantastisk kraftkälla och ger energi.  

Inom elitidrotten söker vi ständigt efter konkurrensfördelar. Jag tror inte att den största konkurrensfördelen finns i tekniken, träningsprogrammen eller enskilda toppkompetenta personer. Den finns hos människorna. I hur vi bemöter varandra, hur vi vågar lära oss tillsammans och vilken kultur vi bygger upp varje dag.  

I slutändan kan var och en av oss ställa sig en enkel fråga: Vad bidrar jag med till det här laget idag?  

Därifrån börjar konkurrensfördelen.  

Och väldigt ofta även framgång.