Där kommer hon. Med avslappnade men kraftfulla simtag glider hon fram över ytan i Alberga friluftsbad, dämpad av lågtrycket. Louna Kasvio – den ensamma stjärnan inom finländsk öppet vatten-simning.

När handen slår i kaklet lyfter simmaren blicken ur bassängen och ett leende skymtar över hennes ansikte.

– Ursäkta, men kan du flytta dig lite så att jag ser klockan på väggen? Jag tänkte simma en stund till, säger Kasvio med ett skratt.

En stund har hon redan simmat. Snart två timmar. Hennes vanliga morgonpass.

Lite senare är träningspasset avklarat och en pigg simmare kliver upp ur bassängen.

– Jag satsar verkligen fult ut på det här. Det här är mitt liv nu: simning på heltid och på professionell nivå, säger Kasvio.

En sådan satsning syns i siffrorna: 80–100 kilometer simning per vecka. Tre styrkepass och fyra konditionspass på land. 30–35 timmars träning per vecka. Den återstående tiden ägnas åt återhämtning eller förberedelser inför nästa träningspass, minut för minut.

– Det bästa med idrott är helt enkelt allt. Träningarna, tävlingarna och hela livet som idrottare. Idrott är ett naturligt val för mig, jag har aldrig ifrågasatt det. Det kommer inifrån. Det är min egen vilja, säger Kasvio.

Det finns ett eftertryck i simmarens röst som förmedlar ett budskap. Kasvio tillhör den mest välkända simmarfamiljen i finländsk idrottshistoria, men vill bli känd för sina egna meriter.

– När jag var yngre irriterade det mig att man alltid jämförde mig med pappa. Eller med mor- och farföräldrarna. Eller med mor- och farföräldrarnas föräldrar. Redan som ung bestämde jag mig för att jag ville bygga upp min egen karriär och uppnå mina egna resultat.

En toppsimmare av fjärde generationen

Låt oss börja med fakta: Louna Kasvios pappa och tränare Antti Kasvio är världsmästare i fristil, europamästare och olympisk bronsmedaljör, farfar Matti Kasvio representerade Finland i fristil vid OS 1964 och farmor Ulla Patrikka i ryggsim vid OS 1968. Även Ullas föräldrar Einari och Rauha Patrikka (född Mäkinen) tävlade på högsta finska nivå inom simning. Simfamiljens stamfader Taisto Kasvio var på sin tid tränare för landslaget och hans fru Mila Kasvio (född Leskinen) representerade Finland vid arbetar-OS i Antwerpen 1937. Släktbakgrunden är full av stjärnglans, men Louna Kasvio har ändå redan uppnått något som ingen annan före henne har lyckats med: hon är den första finska öppetvattenssimmaren som nått internationell framgång.

Fyra generationer toppidrottare inom samma idrott hör till ovanligheterna även internationellt. Louna Kasvio undviker inte att tala om sin familjebakgrund, men hon framhäver den inte heller.

– I vår familj och släkt har man alltid pratat mycket om simning. Simning har alltid stått i centrum och varit en naturlig del av livet. Men ingen har tvingat mig att simma. Jag tänker inte på historien eller känner ingen press på grund av min familjebakgrund. Jag blickar framåt och fokuserar på min egen karriär. 

Familjens simkunnande märks tydligast i de träningsmässiga delarna av Lounas karriär. Tränaren Antti Kasvio säger att hans egna erfarenheter som elitidrottare utan tvekan är till nytta i idrottsträningen, men å andra sidan är tiden nu en helt annan. 

– Enligt min mening är simning i öppet vatten precis som vilken annan simgren som helst, även om det förstås handlar om en maratondistans. Det är alltså långdistanssimning under varierande förhållanden, där tävlingsmotståndarna finns tätt intill hela tiden.

– Jag tränade själv för lopp som varade i två till fyra minuter, medan Lounas lopp varar i 120 minuter, så man kan inte använda exakt samma träningsmetoder. Även om jag själv tränade mycket på den tiden och satsade helhjärtat i flera år, skulle jag säga att Lounas process är ännu mer brutal.

I sin träningsfilosofi lägger Antti Kasvio särskilt stor vikt vid teknisk skicklighet.

– Vi fokuserar på att med hjälp av god teknik orka simma hela tävlingen på den anaeroba tröskeln och kunna variera tempot under loppet. Lounas hårda träningspass är oftast tävlingsliknande. Hon simmar i mycket högt tempo under lång tid och avslutar sedan med kortare intervaller i ännu högre fart, beskriver Antti Kasvio.

Från banan till öppet vatten

Louna Kasvios väg till toppen av världen inom öppet vatten-simning har varit rak, men inte självklar. Han lärde sig simma redan innan han fyllde tre år, men det dröjde flera år innan tävlingslusten verkligen tog fart.

– Jag var inte sportig som barn, jag gillade att läsa, diskutera och hålla på med allt möjligt annat. I första klass vann jag dock 25-metersloppet i en simtävling mellan skolorna. Det blev en stor framgång för mig, och jag började träna mer.

Redan som 10-åring stod de första åldersklassmästerskapen för dörren.

– Jag lyckades bra där, och efter det blev simningen mer än bara en hobby. Redan då tränade jag ungefär fem gånger i veckan, minns Kasvio.

Utvecklingen fortsatte i rak linje, och vid 17 års ålder var hon redan medaljör vid junior-EM i bassängsimning och finalist vid senior-EM.

– Året därpå var dock tufft. Jag var ofta sjuk och hade många svårigheter. Då uppmuntrade min moster mig att prova på öppet vatten-simning vid FM-tävlingarna i Raseborg. Det var kallt och regnigt, men jag var näst snabbast av samtliga deltagare i dam- och herrklasserna. Jag fick en bra känsla och jag åkte vidare till junior-EM, där jag direkt kom femma. Det gav simningen och livet en helt ny dimension. Att tävla i öppet vatten var mer spännande och jag blev helt fast, beskriver Kasvio.

I Finland har öppetvattensimning knappast några traditioner, och sporten har blivit populär först under 2010-talet.

– Den största skillnaden jämfört med bassängsimning är just tävlingarna. Det tog lite tid innan jag förstod vad det handlar om. Tekniskt sett är skillnaden att man måste titta framåt när man simmar och att takten måste vara högre under vissa förhållanden, eftersom sjögången gör det svårare att ta sig fram.

Förutom den tekniska aspekten finns det även utmaningar på det fysiska och taktiska planet.

– I en öppet vatten-tävling kan man inte själv bestämma tempot, utan man måste från början följa med huvudgruppen. Att simma i kölvattnet ger en enorm energibesparing, och om man hamnar efter klungan går det inte att hinna ikapp den igen. Det är dock inte lätt att simma i kölvattnet, eftersom sjögången kan vara kraftig och sikten inte alltid är god.

– Det kan finnas 80 simmare bredvid varandra på armlängds avstånd. Man måste hålla sin position, men det är ändå viktigare att vara lugn än aggressiv. Aggressivitet höjer mjölksyranivån i blodet och stör tekniken.

Dessutom är energipåfyllningen, som ingår i tävlingen, något alldeles speciellt.

– Tränarna delar ut vätska från kajen med fiskespön, det är ganska trångt och man måste vara uppmärksam för att hitta sin egen vattenflaska. Man har bara två–tre sekunder på sig att dricka, och även då måste man hela tiden fortsätta framåt.  

Även naturförhållandena kan variera kraftigt. Vattentemperaturen kan variera med upp till 10 grader, och i havet kan man stöta på maneter, fiskar, drivved eller skräp.

– Det har funnits och finns fortfarande mycket att lära sig i dessa sammanhang, men det är just det som gör sporten så intressant. För mig är de bästa förhållandena svalt väder som inte är helt lugnt. Jag känner att jag är tuff och klarar av utmaningar. Man får smällar från tävlingsmotståndarna och vid mållinjen är man oftast rejält mörbultad, det hör till.

På sin egen väg mot toppen

I de finska simkretsarna är familjen Kasvio känd för att gå sin egen väg och för att vara ett sammansvetsat familjeteam där dottern simmar, pappan är tränare och mamman Hanna sköter logistiken och teamledning.  

– Vi har alla höga krav och är beredda att satsa enormt på Lounas karriär. Över en tredjedel av året tillbringas utomlands, vilket innebär en hel del logistik och planering, berättar Hanna Kasvio.

I Finland är en vanlig utmaning för elitsimmare tillgången till banor för träning.

– För att träna maratonsimning skulle man behöva ha banan till sitt eget förfogande två gånger om dagen i två timmar åt gången. I kommunala simhallar går det inte alltid att ordna. Utländska konkurrenter har inte dessa utmaningar, de tränar kontinuerligt i privata simhallar eller på banor som är reserverade enbart för dem, konstaterar Hanna Kasvio.    

Även om Louna Kasvio under träningen måste ge sina utländska konkurrenter ett litet försprång har hon lyckats hålla jämna steg med den internationella eliten. Under säsongen 2025 vann hon den totala världscupen för juniorer och placerade sig på 19:e plats i senior-VM. I sommar kom hon på 8:e plats i 10-kilometersloppet och på 10:e plats i 5-kilometersloppet vid damernas EM.

– Jag tror att min kondition och mina simförmåga redan ligger nära världstoppen. Jag har tränat tillsammans med medaljörer från stora mästerskap och vet att jag kan hålla jämna steg med dem, bedömer Kasvio.

– För att klättra upp till högre placeringar krävs det att man ständigt finslipar sin teknik under olika förhållanden samt har förmågan att tänka taktiskt och att kunna utnyttja kölvattnet. I öppet vatten kan man lyckas på många olika sätt, och den rutin man bygger upp genom erfarenhet spelar en avgörande roll.

Kanske är det också av den anledningen som man inom öppet vatten-simning når världstoppen vid en högre ålder än inom bassängsimning. I öppet vatten vinner man i genomsnitt VM- och OS-medaljer först vid 24–25 års ålder. Den 20-åriga Kasvio har fortfarande gott om tid på sig, men inte så mycket att hon kan slösa bort den.

– Man måste hela tiden utvecklas. Hårda Hårda träningspass ger en bra känsla. Pappas träningslinje är krävande och man snackar inte i onödan under träningarna. Samtidigt vet jag att om jag får beröm, så är det välförtjänt.   

Som idrott kan simning i värsta fall vara enformigt. Kasviot har bemött detta genom att variera upplägget och innehållet i träningen.

– Jag simmar många olika serier på olika platser och under olika förhållanden för att hålla intresset uppe. Men varje träningsdag är inte alltid en fröjd. Det svåraste är de tidiga morgnarna i mörkret under den finska hösten, när man beger sig till simhallen klockan sex. Men det är lätt att ta sig igenom de morgnarna, eftersom jag vet att arbetet lönar sig.

Under sin karriär har Kasvio blivit känd som en ganska stabil simmare som alltid presterar bra i stora tävlingar.

– Jag utgår från tanken att om jag inte är sjuk eller skadad presterar jag alltid bra. Jag har förberett mig väl och har alltid en bra känsla för vattnet. Då blir framgången en naturlig följd.

Kasvio ser framtiden an med tillförsikt och lugn. Målen är högt satta, men de handlar om mycket mer än bara resultat.

– Jag hoppas att jag kan ha en så lång karriär som möjligt och att jag kan njuta av simningen från början till slut. Jag vill förstås också nå framgång, men framför allt vill jag förverkliga min fulla potential. Just nu längtar jag inte efter något annat liv eller en paus från simningen. Det hinner jag med när jag blir äldre.