Milano Cortina 2026 blev precis som vi förväntade oss, men inte vad vi önskar oss
Foto: Mika Kylmäniemi.Vintertävlingen i Italien gav oss ett resultat som motsvarade förväntningarna. Men om vi stannar upp här och klappar oss själva på axeln är vi på fel väg. Här måste man skilja på två saker: hur det gick i denna tävling och hur det ser ut för den finska elitidrotten i stort.
När det gäller denna tävling lyckades vi med det som är Finlands Olympiska Kommittés och det finska lagets huvuduppgift, nämligen att ge idrottare och tränare optimala förutsättningar för att nå framgång. Den som möjliggör något skapar inte resultatet. Det är idrottaren och tränaren som gör det. Cirka 70 % av laget nådde sin egen nivå eller överträffade den. Det är en imponerande siffra i OS, där pressen tär på meter, sekunder och beslutsförmåga. Grattis till alla medaljörer. Och lika stora gratulationer till dem som lyckades prestera på sin högsta nivå på världens tuffaste plats. Det är en prestation som inte kan underskattas.
Men sedan kommer det svårare: Sett till den finska elitidrotten som helhet har vintersporterna och lagidrotterna under de senaste åren varit i ett relativt gott läge. Sommarsporterna däremot, helt ärligt, är alltför svaga. Om vi i framtiden vill vara ett land som deltar i OS med flera lag fyllda av stjärnor med medaljpotential, kan vi inte fortsätta med gamla arbetssätt. Vi kan inte bara göra lite bättre ifrån oss. Vi måste göra på ett nytt sätt.
Den radikala förändring av den finska elitidrotten som inleddes förra året är inte ett projekt. Det är en kursändring. Målet är tydligt: inför OS på 2030-talet måste vi ha flera realistiska medaljhopp, både i sommar- och vinter-OS. För närvarande är de för få. Och då påverkar varje misslyckande, sjukdom eller liten marginalförändring oproportionerligt mycket hela lagets slutresultat.
Redan före Milano-Cortina har vi inlett omfattande reformer av systemet för idrottsstipendier och stöd till olika idrottsgrenar. Besluten är inte populära hos alla. Men de är nödvändiga. Med den nuvarande modellen, eller med endast små justeringar, kommer vi inte att uppnå bättre resultat.
Förändringen måste inte bara inriktas på resurserna utan även på kravnivån och arbetssätten. Fokus måste helt och hållet riktas mot det som är avgörande:
- Hur gör vi idrottarna fysiskt bättre?
- Hur utvecklar vi våra tekniska och taktiska färdigheter?
- Hur säkerställer vi idrottarnas välbefinnande?
- Hur kan vi tidigare upptäcka potentialen på världsklassnivå?
- Hur kan vi stödja idrottarna på ett långsiktigt och kvalitativt sätt dag efter dag?
Även om vi vet att vi ekonomiskt sett måste ge efter för våra tuffaste konkurrentländer, får det inte utgöra ett hinder för förändring. Tyvärr kan vi inte sitta och vänta på att Finlands ekonomiska situation ska ge oss betydande ytterligare finansiering inom en överskådlig framtid.
Just därför blir det ännu viktigare att fördela resurserna noggrant och modigt. Resurserna inom elitidrotten måste riktas mot det som möjliggör framgång på världsnivå, både nu och i framtiden. Det innebär att man måste göra hårda prioriteringar. Det innebär att man måste fokusera.
Och ja, det innebär att man måste vara en bättre eller mer lovande idrottare än tidigare för att komma i fråga för stöd.
Att höja kraven är inte bara Olympiska Kommitténs uppgift. Alla måste ta sig en titt i spegeln: idrottsförbunden, idrottarna, tränarna och stödfunktionärerna, både i tävlingslaget och i den dagliga verksamheten hemma. Om nivån inte höjs i vardagen kommer den knappast att räcka till vid OS heller.
Det är självklart att vi måste skärpa kraven. Vi måste kunna leva upp till högre förväntningar. Det kan kännas smärtsamt ett tag, eftersom stora förändringar sällan känns bekväma direkt. Det vore dock oerhört dumt att fortsätta som vanligt och förvänta sig ett annat resultat.