Det är uppenbart att föreningskärlek kan ta sig uttryck på många olika sätt. För Valtteri Kainulainen innebar det att han under hela sin seniorkarriär spelade för samma förening. Han tog den Esbobaserade innebandyföreningen Westend Indians från första divisionen till ligan, ledde sitt lag som kapten i otaliga matcher och som sin sista tjänst till att Indians också tog sig in bland medaljlagen.

Kainulaisens innebandykarriär började dock inte i Indians, utan startade i Kirkkojärven Loiske, varifrån resan fortsatte till Westend Indians under junioråren. Som sitt första minne från Indians nämner Kainulainen, kanske något ovanligt, föreningens hemmaarena, Otahalli.

– Vi hade tidigare spelat i skolans gymnastiksalar och tränat bland ribbstolarna. Det var härligt att få komma till en stor hall och en stor förening.

Även om allt var större kändes föreningen ändå som ett hem. Förutom sina sista år som junior spelade Kainulainen för Indians under tre säsonger i divisionen och samlade totalt 12 års erfarenhet i ligan. Kainulainen bar Indians gulsvarta tröja i över 300 grundseriematcher i F-ligan. I samtliga av dessa var han lagkapten. Föreningslojalitet känns numera sällsynt i dagens samhälle, men för Kainulainen var valet självklart. 

– Jag ville spela i Heimo, och mina närmaste kompisar spelade också i samma lag. Jag tog dock inte alls för givet att jag alltid skulle få fortsätta i Indians. Kontrakten tecknades alltid för några år i taget. Med mig behövde man visserligen inte förhandla särskilt hårt om kontrakten, skrattar Kainulainen.

Ja, Heimo. Westend Indians har redan länge kallat sig Heimo.

– Smeknamnet Heimo säger ganska mycket om föreningen. Vi är alla ett och samma gäng. De vuxna spelarna hälsar på juniorerna i korridorerna och skriver autografer. Verksamheten i Indians har varit väldigt gemenskapsinriktad. Jag gillade det verkligen och har velat vara en del av det.

”En förening som passar mig”

När Kainulainen talar återkommer han flera gånger till att ta steg framåt, ödmjukhet, hårt arbete och värderingar. Kainulainen ser mycket av sig själv i föreningen och dess värderingar.

– Indians har varit en förening som passar mig. Jag har hela tiden trott på att Indians fortsätter att utvecklas. För mig var det viktigt att försöka vinna i Heimo. Jag tror inte att det hade känts på samma sätt att vinna i något annat lag. Jag har alltid försvarat Indians mål och kastat mig framför skotten. På något sätt har jag alltid sett på spelandet med ödmjukhet snarare än som en jakt på snabba segrar.

Kaptenens förtroende för sitt eget lag har alltid varit starkt, även om det naturligtvis har skett förändringar i både spelartruppen och tränarstaben genom åren. Även under svåra stunder har han fortsatt att tro på att hans beslut att fortsätta i Indians var det rätta. 

– Det har kommit besvikelser. Jag har säkert stött på fler prövningar än jubelrop. Ändå har det alltid funnits en tro där i bakgrunden: Ändå har det alltid funnits en tro där i bakgrunden på att vi nästa år kommer att vara bättre och mer redo.

Våren 2025 blev oförglömlig för Kainulainen. Hans första barn var då bara en liten bebis, och hans älskade förening Westend Indians spelade bronsmatchen i F-ligan mot Seinäjoen Peliveljet. Bronsmatcherna har ett ganska svalt rykte i idrottskretsar, men den här gången fylldes Otahalli av vilt jubel. Matchen slutade med en 5–1-seger för Indians och den första F-ligamedaljen i föreningens historia.

– Jag får fortfarande gåshud när jag pratar om den matchen. Vi var så nära i många år, och sedan kom den där medaljen dessutom inför hemmapubliken, säger Kainulainen.

Samtidigt hade beslutet att avsluta sin karriär i högsta serien mognat. I och med familjetillskottet blev tiden mer värdefull, och Kainulainen ville inte dela upp den enbart mellan arbete och innebandy. Förra vinterns innebandysäsong var alltså den första då lagets schema inte längre styrde Kainulainens tid. Han medger dock att han numera följer F-ligan mer än under sina år som spelare. Man kan fortfarande se honom på läktaren i Otahalli där han hejar på Indians.

– Det är jobbigt att sitta på läktaren. Jag skulle verkligen vilja vara där ute och försvara laget på planen. Jag sitter alltid helt spänd på läktaren och följer matchen, säger Kainulainen med ett leende, innan han fortsätter:

– Min partner sa lite skämtsamt att hon hade föreställt sig att vi, nu när jag bara sitter och tittar på, skulle kunna sitta på läktaren och prata med våra vänner. Men jag var inte särskilt mycket till sällskap.

Kainulainen är utan tvekan en föreningslegend i Westend Indians, och föreningen har också blivit en djup del av Kainulaisens hjärta och liv. När han under sina aktiva år promenerade i hemtrakterna frågade folk inte om hans arbete eller annat, utan hur matcherna hade gått.

– Föreningen är en stor del av mitt liv. På något sätt är det en del av min identitet att jag är en heimolainen. Jag är hellre en heimolainen än en innebandyspelare.