”För vem slår ditt föreningshjärta?” är en välbekant fråga i september. Nu talar vi om kärlek till föreningen, om att stå för sina färger. Tre basketföreningar har varit viktiga delar av Maarit Mansikkas resa, och deras betydelse har förändrats i olika skeden av livet.  

Basketen fångade Maarit Mansikan redan när hon var åtta år gammal. Den passion som tändes i skolans idrottsklubb ledde henne vidare till ett lag i en idrottsförening och höll i sig långt upp i tonåren. Hon tog en paus från basketen när det blev dags att bilda familj. 

– När mina egna barn växte upp och började spela basket hittade jag själv också tillbaka till sporten, berättar Mansikka. 

Inom basket har Mansikka haft tre älskade föreningar – och kanske har kärleken till föreningen tagit sig uttryck på lite olika sätt i var och en av dem. I ToPoLa i Lauttasaari var Mansikka inte ”bara” med, utan sökte sig aktivt till nya och olika utmaningar. 

– ToPoLa har för mig varit en riktig hjärtförening. Det var där jag började engagera mig aktivt i föreningsverksamheten: först förstås som förälder, men sedan blev jag mer och mer engagerad och var lagledare, tränare, satt i föreningens styrelse och hade sedan också olika uppdrag inom Finlands Basketförbund, bland annat med serieövervakning. Jag var också med och startade ”Mammaserien” inom basketförbundet, som idag är en motionsserie för kvinnor. Jag visste ju ingenting om styrelsearbete, men jag fick bra stöd och tillsammans lärde vi oss saker och ting, minns Mansikka.  

Från åskådare till supporterledare 

Under åren på Lauttasaari kom även basketföreningen Helsinki Seagulls, som grundades 2013, in i bilden. Föreningen siktade på avancemang till Korisliiga och behövde träningsutrymme.  

– Jag satt fortfarande i ToPoLas styrelse när Seagulls frågade oss om träningsutrymme. Jag var ju emot det och tänkte bara att man inte ska ta något ifrån ungdomarna när träningstiderna ändå var knappa, minns Mansikka med ett skratt.  

Men så ville slumpen annorlunda: Mansikkas vän bad henne komma och se Seagulls kvalmatch – och då var saken redan avgjord.  

– Det var verkligen en fantastisk upplevelse! Jag gick och såg flera matcher, och sedan tog sig Seagulls upp i Korisliiga. 

Det räckte inte heller den här gången med att bara vara åskådare, utan några halvbekanta från föreningens ledning hörde av sig och frågade om Mansikka kunde ta över ansvaret för lagets fanverksamhet. Mansikka kastade sig in i det med full kraft och blev också intresserad av fankulturen som fenomen. 

– Jag ledde supportergruppen i ungefär fyra år. Vi blev en sammansvetsad gemenskap med kärngruppen, och vi diskuterar fortfarande matcherna på vårt eget forum! Coronapandemin inföll också under de åren och bromsade upp verksamheten lite. Efter att jag flyttade från Helsingfors lämnade jag min roll, men man kan fortfarande se mig där på Kisis vid trummorna då och då!  

Mansikka minns fortfarande hur stolt hon som ledare för Seagulls supportergrupp begav sig till tågstationen och vidare mot Kisis.  

– Det var något att vara stolt över, och på sätt och vis visade det att jag är en del av det här. Att jag hejar på laget där på läktaren, både i bra och dåliga stunder. Och att jag är en viktig del av laget.  

Hennes roll i Seagulls supportergrupp har kanske minskat, men föreningen och laget är fortfarande viktiga för Mansikka. Varje match ses antingen på plats eller via en stream. Under matcherna spekuleras det flitigt med Seagulls-vännerna. Mansikka har dock en önskan:  

– Jag hoppas att supporterkulturen fortsätter att handla om att heja på laget och inte om att skälla på andra – tyvärr förekommer även det. Om det går dåligt för laget vill jag tro att fansen är på plats och stöttar laget så mycket som möjligt. Både i medgång och motgång.  

Basket följer med 

Även om hon numera bor utanför Helsingfors syns Mansikka fortfarande på basketplanerna, både på Seagullss matcher och på sina egna träningar. Pakilan Visas Rough Diamonds-gäng tränar två gånger i veckan och spelar i Motionsserien – alltså just den serie som Mansikka själv var med och grundade. Och det är kanske inte heller så förvånande att Mansikka själv är en av lagets grundande medlemmar. 

– Rough Diamonds betyder väldigt mycket för mig personligen. För en vuxen kvinna i medelåldern har det varit en otrolig rikedom att efter en flytt kunna hitta ett nytt gäng och en ny umgängeskrets. När vi tar på oss spelkläderna spelar det ingen roll vad var och en jobbar med eller vilken social status man har. På planen är vi alla lika värda, vi är vänner och vill varandras bästa. Det är verkligen betydelsefullt!  

Men vad innebär föreningskärlek för Mansikka? 

– Ja, det handlar verkligen om gemenskap och att göra saker tillsammans. Det är helt otroligt hur många olika slags människor jag har fått lära känna genom föreningsverksamheten. Dessutom har jag lärt mig så mycket!